Lennart Didoff, 2022.
ISBN: 978-91-89119-23-9
Denna lilla bok – ”Det här kan vara den sista sommaren” kom också att bli sista sommaren för Lennart, som lämnade i januari 2022. Han hade då hunnit bli 92 år. Och det är på många sätt kännetecknande för Lennarts starka vilja att måla och formulera sig att han nu också publicerar en posthum bok, med minnen, bilder och tankar. På en plats i boken beskriver han hur han under den sista sommaren inte orkade måla längre, men då fanns ändå orden kvar, ett litet tag till.
Mellan kontakterna med hemtjänsten och det traumatiska fallet i hans sommarparadis Solbacken i Grönemad utanför Grebbestad, letar sig starka minnen från olika skeden i livet fram; barndomen, reflektioner över enskilda konstverk eller upplevelser som fann målningens form och resorna med Ann-Mari. Framförallt Ann-Mari, träder fram starkare här än i någon av hans tidigare böcker.
Och nu är dem tillsammans igen, för alltid.
Lennart kallade sig ofta för ”Det gamla barnet”.
Åldringen som vägrade bli gammal. I allvaret kunde han ändå med tillförsikt se ljuset och glädjen med ett barns ögon.
Han var inte något vidare förtjust i det mer och mer digitaliserade samhället, ville inte alls lära sig om det nya, så han skrev sina manuskript på skrivmaskin, också för att han kände sig mer nära orden då.
Det här kan vara den sista sommaren blir den tolfte och sista bokutgivningen med Lennart, nu postumt.
Vi hann i princip få färdig boken innan han blev så pass sjuk så han inte orkade längre.
– Det här kan vara den sista sommaren på landet, sade Lennart till mig de senaste åren före avfärd till hans underbara Solbacken i Grönemad, Grebbestad. Nu har innebörden i orden besannats.
Hade det inte varit för den råkalla novemberkvällen för 14 år sedan, som jag nu erinrar mig, så hade det kanske inte blivit någon vänskap eller bokutgivning överhuvudtaget oss emellan: ”Min blick och mitt inre intog det äldre paret med den högreste och vältalige mannen och hans bedårande fru med de nyfikna ögonen och en mun alltjämt vänligt leende.
Innan de skulle gå tog de uppskattande mina händer i sina och lovprisade tillställningen jag hade haft på förlaget, kramade mig varmt och länge. Sen tog han hennes kappa från tamburmajoren, satte vördsamt på henne den, liksom halsduken, som han omsorgsfullt knöt kring hennes hals.
Mössan, den fina stickade i vitt och blått placerade han teatraliskt på hennes huvud.
Hon frågade kärleksfullt:
– Ser jag fin ut nu, min spegel?
– Min väna sparv, du är alltjämt vacker, svarade han med kärlek i blick.
Sen försvann de ut i kylan och det tilltagande snöandet till en väntande taxi.
Jag kikade ut och de båda vinkade glatt och mannen, Lennart ropade:
– På återseende Rita och tack återigen för en fantastisk afton!
Några dagar senare ringde Lennart mig och undrade om jag kunde vara behjälplig med en mindre skrift, eftersom förlaget, där hans tidigare böcker utgivits beslutat sig för att dra ner …”
Göteborg, i april 2022
Rita Riestola